Från tidningen Värmlands Folkblad den 22 Feb. 1951.

Intervju med änkefru Malvina Fredriksson, född Svensdotter.

Rubrik: Dramatisk resa till USA för kvinna i Sillerud.

Text:

En 90-årig dam i Sillerud fick i sin ungdom göra en resa till USA under förhållanden som erinrar om Mobergs Utvandrarna. Det är änkefru Malvina Fredriksson i Boda i Sillerud som gjorde denna resa och i anledning av hennes 90-årsdag har VF:s medarbetare gjort ett besök i hennes hem och fått en spännande historia till livs av en spänstig och minnesgod 90-åring.

Det har varit ett hårt och arbetsamt liv fru Malvina levt och många är de berättelser om barndoms- och ungdomsårens strapatser som hom omtalar. Hon är född i Sillebotten och då förtjänsterna i hembygden var ytterst små, beslöt hon och en jämnårig flicka att bege sig till Kristiania i Norge. De tog knytena på armen och anträdde färden till fots till Åmot. Skorna skulle sparas och därför gick de barfota den långa vägen. I Oslo fick hon först plats i hushåll med 4 kronor i månaden men tack vare en plats vid spårvägen som städerska lyckades hon förtjäna så mycket att hon kunde i något så när gott skick återvända hem.

Hon hade emellertid ingen lust att stanna i hembygden och så gjorde hon sällskap med sin blivande man, som var skomakare, till Amerika, där hon stortrivdes och tjänade bra, en sak som dock inte fästmannen gjorde. Hon gjorde då honom sällskap tillbaka vilket hon bittert ångrade, enligt vad hon säger, och längtan tillbaka blev svår men som balsam på såret gifte de sig och bosatte sig i Helgebyn och senare i Åsebyfors och Östra Boda.

Resan till Amerika var dock ett kapitel för sig. Biljetten kom från en broder i Amerika och var såld av dåtidens mindre ansvarskännande emigrationsagenter och plats hade bokats för henne i lastrummet på en gammal lastångare som före avresan över Atlanten angjorde Köpenhamn, Hamburg och Amsterdam och som i nio dagar fick ligga och vänta på last i sistnämnda stad. Sedan blev det 6 veckor på havet, under vilken tid man höll på att svälta ihjäl. Den mat som man hade medfört blev delvis förstörd, och maten på båten var den minsta och sämsta tänkbara varför också många blev sjuka och dog under färden, vilket tycktes glädja skepparen väsentligt, då det ju sparade på provianten och gav bättre plats ombord.

Ja, så berättar fru Malvina som då gjorde sin färd till drömlandet, där hon först fick 2 dollar i veckan och sedan 4 vilket gav henne ett litet sparkapital.

90-åringen har i många år tillhört Silleruds övre missionsförening och där nedlagt ett stort arbete. Fru Fredriksson är i en rastlös verksamhet och det är knappt att dottern kan få henne att ta fem minuter på hela dagen. Sådan är den i bygden allmänt uppskattade 90-åringen.

Slut.

From the newspaper Värmlands Folkblad at date Feb. 22. 1951.

An intervju with Mrs. Malvina Fredriksson, a sister to Gustav Nord.

Headline: Dramatically trip to US for a woman from Sillerud.

Text:

A 90- years old woman from Sillerud made in her youth a trip to US during circumstances wich reminds of the book ”The Emigrants” written by W. Moberg. It is the widow, Mrs. Malvina Fredriksson from Boda in Sillerud who made this trip and in cause of her 90th birthday, the newspaper made a visit in her home and got an exiting history from a springy woman with a good memory.

It has been a life of hard work, and Malvina had many storys about the hardships from her youth.

She is born in Sillebotten but in cause the oportunitys of well-paid works were non in that part of the district, she and a friend dicided to go to Kristiania in Norway. A long, long way to go.

They took their luggage on the arms and entered their journey.

Their shoes was needed to be saved, therefore they went all the way barefooted.

In Oslo, Norway, she got her first job as a housekeeper, paid with 4 Sw. crowns a month.

If it hadn`t been for an extra job, she would never been able to return in one piece.

But, back home in Sillerud the oportunitys was as earlier and she decided, togther with her future husband, to emigrate to U.S.A. His name was Fredrik Larsson and he was a shoe-maker.

In America she felt the life had begun. She loved it and was well-paid. The opposite of the circumstances for Fredrik.

Because of Fredrik they returned to Sweden. Something she hardly regrets and she has always been longing back to America.

As a balsam to her, they get married and settled down, first in Helgebyn and later on in Åsebyfors and Östra Boda.

The voyage was a very special chapter. The tickets came from a brother in America (Olov August, alias Gustav Nord) and were sold by an agent who didn`t have any sense of responsibility. He, the agent, had reserved place for them in the cargo-room on an old steam-bout.

Before they left Europe, the bout stoped, first in Kopenhagen, then in Hamburg and finaly in Amsterdam where they had to wait for nine days for the cargo.

The voyage held them like prisoners att the sea for sex weeks. During this time they nearly starved to death. The food they brought from home was mostly destructed and the food they were offered from the staff was bad and not enough. Because of this, many passangers died wich seemd to be a plesaure for the owner of the ship. There would be better space on the ship then, and in the same time he saved some of the food.

That was what Mrs. Malvina tould us about her ”dreamland”, where she the first time were paid 2 $ a week and later she got 4 $ a week wich gave her some money to save for the future.

The 90-years old lady has for many years been a member of the Sillerud`s upper Missionchurch and there made a great work. Mrs. Fredriksson is a busy woman and the daughter has problem with trying to get the old woman to take a five-minutes break.

That is how she is, and in the whole district she is an appreciated woman.

The End.